Hanna och Duetten

Vi valde fredagen för då brukar det inte vara så mycket folk som under lördag och söndag. Jag har inte varit där på flera år faktiskt, men när Karin mitt framför näsan bläddrade bland bilderna som hon tagit från uppbyggnaden av årets stora installation så bestämde jag mig genast att bege mig norrut. Cecilia föreslog att vi skulle åka och i fredags gav vi oss alltså av till Sofiero och den stora trädgårdsfesten, Cecilia, Patrick och jag.

Hur var det då? Vad ska jag säga? Ja, jag vet inte om det är jag som har förändrats eller om det är arrangemanget som bleknat. Du läser ju just nu en matblogg och eftersom jag också skriver i trädgårdsbloggen utan stängsel (http://petergaunitz.blogspot.com/) kan man ju undra varför inlägget hamnade här och inte där. Ja, varför? Jo, för mycket stängsel! För mycket mat. Det platsar helt enkelt inte på min trädgårdsblogg. För mycket tingel och knäckebröd, tangel och korvprovning. Mer mat och tilltugg, krims och trams, än trädgårdsvisioner och gröna idéer. Fast mat är ju också livet. Vi åt exempelvis varsin mäktig och mäkta dyr räkmacka i restaurangen med den fantastiska utsikten, Patrick, Cecilia och jag. Men visst fanns det ljus i mörkret.

Hanna Fisk var den mest och bäst lysande stjärnan bland alla ljusglimtarna. Hennes Duett i Bukett måste vara en av de mest lyckade installationer som visats på mycket länge. En jättestor bröllopsbukett utslängd på gräsmattan, en blomsida gjord av snittblommor och grönt och så baksidan med ingång till ett inre rum rakt genom blomskaften. Här inne möttes den ringlande kön av en grön grotta med mossväggar, liten vattenspegel och hängande, dallrande, doftande fjärilslika blomster. Suveränt! Grattis Hanna!

Cecilia Wingård måste vara mäkta stolt över vad dagens trädgårdsstudenter kan åstadkomma och över deras designkunskap och idérikedom. Var det då en fulländad skapelse? Ja, absolut. Idémässigt inget i övrigt att önska. Utformningen av det inre rummet även så - där inne var det helt magiskt.

Däremot tycker jag att själva blommorna i buketten hade vunnit på att vara mer stiliserade. Allstå att varje enskild blomma hade gjorts mer distinkt och att blommorna tillsammans utformats mer enhetligt, kanske bara en sorts blomma. Då hade intrycket från långt håll blivit ännu bättre. Men det är detaljer i en trots allt fantastisk kreation. Hannas installation i sig platsar förstås på min trädgårdsblogg också.

Vad mer? En mycket bra installation på temat bröllopssäng - eller var det bröllopsäng - var Prinsessan på ärten. Idé och utförande höll absolut toppklass.

Prinsessan på ärten

Tävlingen att på kort tid skapa en trädgårdsinstallation var också lyckad. Här deltog bland annat Klockaregårdens trädgårdsbutik från Småland, Trädgårdshandel i Limhamn och Åbergs trädgård från Ystad. De var inte riktigt klara när vi var där, men Klockaregårdens konstverk såg just då mest spännande ut.

Sen träffade jag ju också Eva Robild som var där med sin lilla mamma. Eva är en klar favorit bland trädgårdsskribenter - en bland blott en handfull författare som förmår blanda gedigen grönkunskap med nyfikenhet och stilistisk känsla i sitt skrivande.

Herr Åberg är min favorit bland världens trädgårdsmästare. Här försöker han muta till sig segern i designtävlingen. Men Sanna och Maria är dessvärre omutliga. "Min enda chans att vinna", påstod han med glimten i ögat, räven bakom örat och ekorren i sinnet. Heja herr Åberg! Mer av din sort tack!

Finaste försäljningsmontern hade Trädgårdshandel i Limhamn, inte att förvånas över. Deras snabbinstallation i tävlingen var också bra, men lite för lik den här montern för att riktigt sticka ut och vara originell tillräckligt

Cecilia befann sig plötsligt inne i själva ståndet hos Pelargonsällskapet. Två fina pelargoner hamnade så småningom i hennes papperskasse

Till sist min räkmacka för att skapa en mjuk övergång från kräftskivan senast - det är ju trots allt en matblogg. Och Crustacéer är aldrig fel. 

Kräftskiva på Bananen

I går var det dags igen och i år satt vi i ett stort tält där alla fick plats. Typiskt, så kom det inget regn. Varje år har vi som bor på Djingis Khan i Lund en gemensam kräftskiva på Bananen, dit alla drar sina bord och stolar, pick och pack, öl och eldvatten och så själva kräftorna förstås.

Våra bordsgrannar hade till och med en våffelgrill på bordet och gräddade varma, saftiga våfflor som toppades med sylt och kylskåpskall, nyvispad grädde. Är det inte lite vanvördigt på en kräftskiva? Nåja, de må vara förlåtna för de hade också ett kakfat med fyra våningar fyllda med rödkokta leddjur.

Talita som kommer från Brasilen satt med oss. Hon undrade om vi alltid äter kräftorna kalla. Jaaa... sa jag. För det gör vi väl? Så inte i Brasilen. Där mumsar man olika skaldjur, främst krabbor, tillagade i kokosmjölk och alltså som en varm rätt. Låter inte så dumt egentligen. Kanske skulle man prova nästa år med varma kräftor, dill och kokosmjölk och en fesljummen nubbe med anis. Eller inte.

Till  kräftorna smakar det utmärkt med ett mörkt, mustigt öl och eftersom jag sparat flaskan som jag fick av Geert i Belgien blev det den som fick göra kräftorna sällskap. En äkta Alpaide i ett äkta Alpaideglas. Underbart!

Bagette med vitlökssmör och stark ost hör kräftskivan till. Man kan göra ett nyttigare och i mitt tycke godare alternativt till vitlökssmör utan smör också. Ta olivolja istället, pressa vitlök - nej, ganska mycket - vrid några tag med chilipepparkvarnen och strö ett uns salt över och rör runt. Ställ så anrättningen i kylen några timmar och i frysen i 10 minuter så är det klart för att bre mumsiga mackor.

Amani åt också kräftor. Fast han slickade mest. Lite senare var det dags för norsk karaoke. Då gick vi hem.

Bananen kallas gröningen där vi brukar festa till det

Ett orecept att prova

Låt oss nu prova på ett orecept.
Alltså jag ger dig bara ingredienserna – du kokar ihop något av dem. Okej? Här kommer lite hopplock som du säkert har i skåp och kyl och som ska bli din middag. Eller köp det idag. Vi börjar med tre-regeln* och så bygger vi på utifrån den.

*) se inlägg Mariabönor 1 augusti 2010

Grundingredienser

Sötpotatis

Kokosmjölk

Vitlök

(salt)

Tillskottsingredienser

Banan

Ingefära
Soja

Chilipeppar

Varsågod, sått igång med middagen. Hoppas att det ska smaka. Blir det bra kan du väl berätta?

Carnovegetarian

När jag själv står vid spisen blir det inte kalops.

Helst lagar jag vegetariskt. Ibland kallar jag mig till och med vegetarian eller snarare carnovegetarian - fast kanske borde det stavas karnovegetarian på svenska - alltså en vegetarian som också äter kött. Varför vissa människor tycks bli provocerade av detta förstår jag inte riktigt för det är väl inte mycket konstigare än att vara laktovegetarian. Mjölk är ju ingen grönsak precis.

En laktovegetarian äter vegetariskt men med tillskott av mjölkprodukter.
En carnovegetarian äter vegetariskt men med tillskott av kött.
Svårare än så är det inte.

Fullkostare? Nej, själv äter jag aldrig eller mycket sällan mjölkbaserade produkter bortsett från get- eller fårost. En kamelbrie skulle jag nog inte banga och en alpackaostmacka heller knappast tacka nej till.

Min matlagning är receptlös, för att inte säga respektlös. Men jag tager inte vad jag haver. Tvärtom är jag mycket beroende av några få ingredienser som gör mig helt galen och nästan handlingsförlamad om de saknas. I några minuter i alla fall – för något måste man ju ändå äta.

Tre i topp som jag har svårt att klara mig utan är

Vitlök

Olivolja

Svartpeppar

Väldigt gärna vill jag också ha tillgång till

Salt

Rosmarin

Timjan

Rödlök

Ingefära

Gurkmeja

Havrekräm (typ Oatly iMat)

Finns det dessutom

Kokosmjölk

Spiskummin

Chilipeppar

Curry

Citron

Svamp

Rapsolja

så blir det så mycket lättare att få till det i grytorna.

Sen behövs ju själva råvarorna förstås som till exempel broccoli, sötpotatis, purjolök, kikärtor, jordärtskockor, morötter, banan, tomat, äggplanta, selleri, vitkål, avokado, rödbetor och så vidare.

Stoofvlees met Verboden Vrucht

En tredje och sista belgisk specialitet som vi dristade oss till att prova var Stoofvless met Verboden Vrucht som intogs med tillhörande lokalöl på restaurangen som hörde till bryggeriet Hoegaarden. Självfallet drack vi alltså Hoegaarden Beer. Stoofvless visade sig vara något liknande vår kalops men utan lagerblad och utan svartpepparkorn att pilla undan. Det smakade något sötare än svensk kalops och var faktiskt förvånande nog ganska tilltalande i smak såväl som konsistens. Naturligtvis serverades kalopsvarianten med de obligatoriska friterade potatisstängerna. Nåja, här passade det i alla fall.

I anslutning till restaurangen låg alltså själva bryggeriet - eller snarare tvärtom. Här finns också ett litet men intressant ölmuseum som berättar om öl och ölhistoria, produktion och konsumtion.

Hur smakar då en Hoegaarden original? Den vita veteölen. God förstås. Lite av ciderkänsla. Ljus och luftig, färsk och fruktig, ganska stark och lite skummig med doft av skogssnigel, gammalt bjälklag och ljummen, utblommad sommaräng.

Varning! Bilden kan vara arrangerad.

Det ska börjas i tid? Nej då, ingen fara, Amani drack inte Hoegaarden trots att den är ljus och len. Han valde en betydligt vitare och vänare vätska.


.

Dagens tumme

Längst ner i högerspalten hittar du Dagens tumme. Den tycker till om sakernas tillstånd. Ibland är den uppåt, ibland ganska sänkt och då och då mer villrådigt sidställd. Håller du med tummen idag?

Tummen kan tycka upp...

...hänga ner...

...eller inte riktigt veta vad den vill

Kanin och öl i grytan

Nästa kväll var det dags för ännu en belgisk specialitet. När vi sett oss omkring i Tuinen van Hoegaarden hela dagen lång och tittat oss trötta på platsen för vårt gemensamma planteringsprojekt åkte vi hem till familjen Derom i samhället intill. Geert och Veerle har köpt ett gammalt 1800-talshus som de som bäst håller på att renovera.

I kväll var det Geert som stod vid spisen. Veerle lagar för det mesta vardagsmaten medan Geert oftast tar sig an matbestyren vid festligare tillfällen. Låter det bekant? Det är ganska sällan man hör motsatsen, alltså att mannen i familjen lagar vardagskäk och kvinnan står för festmaten. Hur gör ni i ert förhållande?

Kvällen innan när vi sörplade musslor pratade Geert sig varm för en annan typisk belgisk maträtt som han brukade laga – kanin. I Sverige är det minsann sällan som kaniner hamnar på matbordet i alla fall som tillagade, men i Belgien hör det alltså inte till ovanligheterna.

En grannfamilj producerar kaniner för att ätas upp. Ja, själva produktionen står kaninerna själva för förstås, men grannarna säljer sedan avkomman. Geert köpte en stor bamsing och fick hem den slaktad och färdigstyckad.

Så här gjorde Geert. Först brynte han kaninbitarna i olivolja tills de var gyllene gulbruna runt om. Sedan tillsattes mycket av grovt skivad gul lök (Geert tog fyra stora lökar) som frästes lätt glasiga.

Därpå hällde han i lite vatten för att lösa upp stekytan i grytan. Vattnet fick sjuda i grytan i ungefär en tredjedels kvart innan den fylldes på med en stor flaska av smakrikt mörkt öl. Här använde Geert en jättestor flaska, nära nog en liter skulle jag tro, med ölsorten Alpeide från Hoegaarden bryggeri.

Sen tillsatte han salt och nymalen svartpeppar, lagerblad och rikligt med färsk timjan. Överst la Geert en stor skiva ljust bröd bredd med stark senap. Nu fick det hela koka under lock i 45 minuter varpå det var dags att lägga i ett kvarts kilo katrinplommon. Efter ytterligare 20 minuters kokning var det så äntligen tid att smaka av, krydda lite mer om det behövdes och voilà: ‘Bon Appétit’!

Barnen hade inga problem med att vänta på att Geerts delikata kanin skulle bli klar

Vi åt kaninen med kokt potatis och en ljuvlig grönsallad. Egentligen skulle det ha serverats pommes frites förstås, men eftersom vi åt det kvällen innan tyckte Geert att vi skulle variera oss. Det tackar jag för! Flottiga potatisstänger hör inte till min favoritföda precis.

Familjen Gaunitz, Peter, Amani och Judy - nöjda och mätta matgäster

Hur det smakade? Underbart gott. Kanin är inget vidare fett kött, påminner faktiskt en aning om kyckling, så det behövs rikligt med plommonsky till. Vi drack rött vin och iskallt vatten. Helt lyckat!