En tredje och sista belgisk specialitet som vi dristade oss till att prova var Stoofvless met Verboden Vrucht som intogs med tillhörande lokalöl på restaurangen som hörde till bryggeriet Hoegaarden. Självfallet drack vi alltså Hoegaarden Beer. Stoofvless visade sig vara något liknande vår kalops men utan lagerblad och utan svartpepparkorn att pilla undan. Det smakade något sötare än svensk kalops och var faktiskt förvånande nog ganska tilltalande i smak såväl som konsistens. Naturligtvis serverades kalopsvarianten med de obligatoriska friterade potatisstängerna. Nåja, här passade det i alla fall.
I anslutning till restaurangen låg alltså själva bryggeriet - eller snarare tvärtom. Här finns också ett litet men intressant ölmuseum som berättar om öl och ölhistoria, produktion och konsumtion.
Hur smakar då en Hoegaarden original? Den vita veteölen. God förstås. Lite av ciderkänsla. Ljus och luftig, färsk och fruktig, ganska stark och lite skummig med doft av skogssnigel, gammalt bjälklag och ljummen, utblommad sommaräng.
Varning! Bilden kan vara arrangerad.
Det ska börjas i tid? Nej då, ingen fara, Amani drack inte Hoegaarden trots att den är ljus och len. Han valde en betydligt vitare och vänare vätska.
.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar