Musselen Natuur

Belgien är vida känt för att brygga Europas bästa öl. Just hemkommen från Vlaams-Brabant-provinsen packar jag snabbt in några flaskor Duvel i kylen i väntan på det rätta tillfället. I Belgien besökte vi först Jan Spruyt, en trevlig plantskoleman som numera överlämnat perennplantskolan till sonen Nik och istället ägnar mer tid åt selektion av nya perenner, i Mostenveld och sedan Geert Derom, ansvarig för parken Tuinen van Hoegaarden i just Hoegaarden.

Musselen Natuur - erg lekker

Jan bjöd oss alla på kvällen till en restaurant där det serverades en av Belgiens mest kända nationalrätter. Musslor - och vi valde Musselen Natuur utom Geert som höll sig på torra land och åt biff. Det var Judy och jag, Geert och så Jan och hans fru Anna. Amani också förstås men han åt ju babymat.

Ett helt kilo musslor till var och en, kokade i lätt saltat vatten med mycket lök, lagerblad och andra kryddor. I Belgien är musselen stort, men numera odlas de flesta belgiska musslorna i grannlandet Holland. Hälften av alla holländska musslor exporteras till Belgien där alltså ett kilo hamnade framför mig i en svart, rykande, underbart doftande metallgryta.

Musslorna smakade utsökt och slank ner tillsammans med den förföriskt starka Duvel-ölen. Att servera pommes frites till musslorna kändes däremot som ett grovt stilbrott, men sådan är seden. I Belgien äts det pommes frites till det mesta och vanligtvis tillagas de i hemmet från inköpta eller hemodlade solanumknölar.

För att potatisstängerna ska bli läckert krispiga så friteras de först en gång, sedan får de svalna och så friteras de ännu en gång. Geert berättade att han gärna upprepar proceduren en gång till för att de ska bli riktigt belgiskt bra. Men pommes frites till musslor? Det är som att servera pommes på kräftskivan. Hemska tanke!

Jan Spruyt vid musselgrytan