Vårmarknad på JAMTLI

Våren hade precis skakat de sista iskristallerna ur skägget, långt borta högt uppe i bergen lyste snön fortfarande vit inne bland träden och den tidiga morgonbrisen bjöd ännu på bitande vindar bara några få grader på rätt sida om strecket. Men våren var definitivt här. Kabbelekan förgyllde det porlande vårdiket och björklöven hade mörknat och var inte längre lika läckert veka och skirgröna som i utspringet. Och som det säkraste vårtecknet av dem alla så var det dags för årets vårmaknad på JAMTLI.

På den årliga vårmarknaden i Östersund för nu precis två veckor sedan fanns mycket att beskåda. Här såldes tunnbröd och hjortronsylt, älgörtsdricka och havtornsjuice, slumrande perenner och sommarblommor i sin fullaste prakt. Här snurrade gungkarusellen mest hela tiden och här hölls getabocksrace bland timmerstugorna.

Efter att ha vandrat runt och sett mig mätt bland alla stånden gjorde sig hungern påmind och påpassligt nog stod jag just då i den lilla kön till JAMTLIS Gynnare. Här bakades det kolarbullar över öppen eld. Kolarbullar? "Det har jag aldrig smakad förut så det får jag prova på", tänkte jag och slickade mig om munnen. Väntan var lång, men så till sist fick jag min ranson, en halv pannbit insvept i en servett.

Kolarbullar görs av mjöl, vatten och fläsk, inget annat. Sedan får de puttra länge och väl i ett hav av rapsolja. Därefter stjälps de upp på en bräda och delas om man så önskar. Det smakade alls inte så dumt, men drypande fett var det och säkert mer lämpligt i magen på en hårt arbetande kolare än i min.  

Messmörskok i Östersund

Vassle under uppkokning

Vid den årliga vårmarknaden på JAMTLI i Östersund bjöds mycket skönt för båd gom och öga. Som laktosintolerant borde jag verkligen inte intressera mig för tillverkning av messmör som ju huvudsakligen består av karamelliserat mjölksocker, men den stora puttrande grytan lockade och jag kunde inte styra min iver, så till slut kikade jag försiktigt över grytkanten. Där puttrade vassle i stor mängd.

Messmöret får inte brännas vid i botten så det gäller att röra mest hela tiden

Det var Kittelbergets gårdsmejeri som var i full gång att koka messmör. Inget annat än vassle eller vassla som det också skrivs, används vid tillverkningen. Inga tillsatser alltså, inte ens en gnutta salt. Efter ungefär fyra timmars kokning och nogsam omrörning återstår bara en tunn, gyllenbrun smet på botten av grytan. Det mesta av vätskan har förångats och det är mjölksocket som nu har karamelliserats som ger den messmörsgula färgen.

Jag bjöds på en träpinne doppad i nyfärskt, osvalat messmör och försiktigt, vällustigt och med viss bävan, doppade jag tungspetsen i smeten och förde försiktigt in ett uns av kladdet bland drypande smaklökar och väntande enzymspäckad saliv. Där inne i munhålan befanns messmöret smaka förträffligt och ack så mycket bättre än köpemeset jag minns sedan fordom. Numera äter jag ju inte messmör eller slika produkter, så jag överlåter åt andras mesiga munhålor att förlusta sig.

Inte blev det mycket messmör av all den där vasslen, men smakade bra gjorde det