Vassle under uppkokning
Vid den årliga vårmarknaden på JAMTLI i Östersund bjöds mycket skönt för båd gom och öga. Som laktosintolerant borde jag verkligen inte intressera mig för tillverkning av messmör som ju huvudsakligen består av karamelliserat mjölksocker, men den stora puttrande grytan lockade och jag kunde inte styra min iver, så till slut kikade jag försiktigt över grytkanten. Där puttrade
vassle i stor mängd.
Messmöret får inte brännas vid i botten så det gäller att röra mest hela tiden
Det var
Kittelbergets gårdsmejeri som var i full gång att koka messmör. Inget annat än vassle eller vassla som det också skrivs, används vid tillverkningen. Inga tillsatser alltså, inte ens en gnutta salt. Efter ungefär fyra timmars kokning och nogsam omrörning återstår bara en tunn, gyllenbrun smet på botten av grytan. Det mesta av vätskan har förångats och det är mjölksocket som nu har karamelliserats som ger den messmörsgula färgen.
Jag bjöds på en träpinne doppad i nyfärskt, osvalat messmör och försiktigt, vällustigt och med viss bävan, doppade jag tungspetsen i smeten och förde försiktigt in ett uns av kladdet bland drypande smaklökar och väntande enzymspäckad saliv. Där inne i munhålan befanns messmöret smaka förträffligt och ack så mycket bättre än köpemeset jag minns sedan fordom. Numera äter jag ju inte messmör eller slika produkter, så jag överlåter åt andras mesiga munhålor att förlusta sig.
Inte blev det mycket messmör av all den där vasslen, men smakade bra gjorde det
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar